Träningen var slut
Mattorna var borstade. Bollarna låg tillbaka i sina korgar och de vadderade svärden var undanplockade.
Yuki, Ren, Aiko och Haru hade bugat tillsammans med de andra.
”Arigatō gozaimashita!”
Tack så mycket för träningen.
De andra barnen hade redan börjat gå hem. Några pratade högt i hallen. Någon letade efter en strumpa. Två yngre elever försökte komma ihåg vems vattenflaska som var vems.
Men Yuki satt fortfarande kvar på mattan. Hon hade knäna uppdragna och pillade på änden av sitt bälte.
Ren stannade vid dörren.
”Kommer du?”
”Snart.”
Ren tittade på henne. Det där betydde nästan alltid att någonting var fel. Han gick tillbaka och satte sig bredvid henne.
”Vad tänker du på?”
”Ingenting.”
”Okej.”
Ren satt kvar. Yuki tittade på honom.
”Ska du inte gå?”
”Jo.”
”Varför går du inte då?”
”Jag väntar.”
Yuki suckade. Ibland var Ren väldigt irriterande. Särskilt när han hade ett sådant stort tålamod.
Aiko och Haru hade också upptäckt att de två satt kvar.
”Vad gör ni?” frågade Haru.
”Ren väntar”, sa Yuki.
”På vad?”
”På att jag ska berätta något.”
Haru satte sig genast ner.
”Då väntar jag också.”
Aiko satte sig bredvid honom. Yuki stirrade på dem.
”Ni är hopplösa.”
”Vi har tränat mycket på tålamod”, sa Aiko.
Yuki försökte se sur ut men det gick inte särskilt bra.
Till slut sa hon:
”Jag tänkte på berättelsen.”
De andra blev tysta. De visste vilken berättelse hon menade. Berättelsen om dem.
Om ninjorna Yuki och Ren och samurajerna Aiko och Haru. Om hur de först hade trott att de var alldeles för olika för att kunna bli vänner. Och om allt som hade hänt sedan dess. Nu skulle andra få läsa om det.
Barn som de aldrig hade träffat, föräldrar, lärare pch kanske till och med människor som aldrig hade varit i en dojo.
”Vad är det med den?” frågade Haru.
Yuki drog lite hårdare i sitt bälte.
”Kommer ni ihåg när jag skulle visa inför alla?”
Ren log.
”När du tappade balansen?”
”Du behöver inte låta så glad när du säger det.”
”Jag är inte glad.”
”Du ler.”
Ren slutade le.
”Förlåt.”
Yuki fortsatte:
”Jag stod där framför alla och skulle visa. Och så blev allting fel.”
”Inte allting”, sa Aiko.
”Det kändes så.”
Yuki tittade ner.
”Och det står med i berättelsen.”
”Ja”, sa Ren.
”Tänk om de tycker att jag är pinsam?”
Ingen svarade först.
Sedan sa Haru:
”Då är det värre för mig.”
Yuki tittade upp.
”Varför?”
”Det står ju att jag var rädd.”
”Det är väl inget pinsamt?”
”Inte för dig kanske.”
Haru drog med fingret över en skarv mellan två mattor.
”Men tänk om någon läser det och tänker: Han vågade inte ens göra övningen.”
Yuki öppnade munnen för att svara, sedan stängde hon den igen. Hon hade tänkt säga att Haru inte behövde bry sig om vad andra tyckte. Men det var ju precis det hon själv satt och gjorde.
Aiko var tyst. Yuki tittade på henne.
”Du behöver i alla fall inte vara nervös.”
”Varför inte?”
”För att du är…”
Yuki letade efter rätt ord.
”Du.”
”Vad betyder det?”
”Du är alltid lugn. Och ordentlig. Och du gör nästan alltid rätt.”
Aiko såg förvånad ut. Sedan skrattade hon lite.
”Tror du verkligen det?”
”Ja.”
”Då har jag lurat dig ganska bra.”
Yuki rynkade pannan. Aiko tittade mot den tomma dojon.
”Jag var nervös första gången jag kom hit.”
”Du?”
”Jättemycket.”
”Men du såg inte nervös ut.”
”Nej.”
Aiko ryckte på axlarna.
”Bara för att man ser lugn ut betyder det inte att man känner sig lugn.”
Haru nickade.
”Jag tror att jag var nervös hela första träningen.”
”Det märkte vi”, sa Yuki.
Haru tittade på henne.
”Förlåt.”
Yuki log.
”Lite.”
Nu skrattade alla fyra.
”Vad skrattar ni åt?”
De vände sig om. Sensei Mika stod vid kanten av mattan med en kvarglömd vattenflaska i handen.
”Ingenting”, sa Yuki snabbt.
Sensei höjde ena ögonbrynet. Yuki suckade.
”Varför tror alla att jag tänker berätta saker bara för att de väntar tillräckligt länge?”
”För att det brukar fungera”, sa Ren.
Sensei Mika satte sig ner framför dem.
”Vad har hänt?”
Yuki berättade om berättelsen. Om barnen som skulle läsa den. Om att göra bort sig. Om att någon kanske skulle tycka att hon var pinsam. När hon var färdig tittade Sensei på Haru.
”Och du?”
”Jag vill inte att någon ska tro att jag är feg.”
Sedan tittade hon på Aiko.
”Och du?”
Aiko funderade.
”Jag vet inte riktigt vad andra kommer att tänka om mig.”
Till sist såg Sensei på Ren.
”Är inte du nervös?”
Ren tänkte länge.
”Jo.”
Yuki spärrade upp ögonen.
”Du också?”
”Lite.”
”Varför har du inte sagt något?”
Ren ryckte på axlarna.
”Ingen frågade.”
Yuki skakade på huvudet.
”Vi är alltså fyra nervösa personer som sitter här och försöker låtsas att vi inte är nervösa.”
”Det verkar så”, sa Sensei Mika.
Hon reste sig.
”Kom.”
”Vart ska vi?” frågade Haru.
”Inte långt.”
Sensei gick fram till ingången och sköt upp dörren.
”Ställ er här.”
Barnen ställde sig utanför. Sensei gick tillbaka in i dojon.
”Nu låtsas vi att ni aldrig har varit här förut.”
Yuki tittade på Ren.
”Det här känns fånigt.”
”Försök.”
Sensei stängde dörren. De fyra stod kvar utanför och det blev tyst. Sedan öppnades dörren lite och sensei Mika tittade ut.
”Föreställ er att det här är första gången.”
Hon stängde igen. Yuki tittade på dörren. Hon försökte minnas första gången. Man visste inte riktigt vad som fanns därinne. Man hörde röster och fötter mot mattan. Någon som ropade något på japanska. Alla andra verkade veta var de skulle lägga sina skor. Hur man skulle buga och hur man skulle sitta. Vad man skulle säga.
Tänk om man gjorde fel?
Tänk om alla tittade?
Tänk om man inte kunde?
Yuki sträckte handen mot dörren. Sedan stannade hon. Nu förstod hon.
”Det känns faktiskt lite konstigt”, sa hon.
Haru nickade.
”Precis.”
”Fast vi vet vad som finns därinne.”
”Ja.”
Aiko tittade på dörren.
”Men första gången visste vi inte.”
Ren lade handen på dörren.
”Man måste öppna den för att få veta.”
Han sköt försiktigt upp den. Sensei Mika stod på andra sidan.
”Välkomna.”
Barnen gick in.
De satte sig på mattan igen. Sensei Mika såg på dem.
”Var ni säkra på att ni skulle tycka om ninjutsu innan er första träning?”
”Nej”, sa Haru.
”Visste ni om ni skulle vara bra på det?”
”Nej”, sa Yuki.
”Visste ni om ni skulle få några vänner?”
Aiko log.
”Nej.”
Sensei nickade.
”Ändå öppnade ni dörren.”
Yuki funderade.
”Så du menar att berättelsen är som en dörr?”
”Kanske.”
”Och vi vet inte vad som händer när någon öppnar den?”
”Nej.”
Yuki såg inte helt nöjd ut med svaret.
”Det hade varit bättre om du sa att alla kommer att älska den.”
Sensei skrattade.
”Det kan jag inte lova.”
”Varför inte?”
”För att människor tycker olika.”
Hon tänkte efter en stund.
”Någon kanske inte tycker om berättelsen alls.”
Yuki sjönk ihop lite.
”Det där hjälpte inte.”
”Men berättelsen behöver inte vara för alla.”
Sensei fortsatte:
”Tänk om ett barn läser om Haru när han är rädd och förstår att man får vara rädd?”
Haru tittade upp.
”Eller om någon läser om dig, Yuki, när något inte blir som du tänkt dig…”
Yuki lyssnade.
”…och vågar prova ändå nästa gång det är deras tur att stå framför andra.”
Yuki slutade pilla på bältet.
”Eller”, fortsatte Sensei, ”om någon tror att alla andra alltid är säkra på sig själva och läser om Aiko.”
Aiko log.
”Och upptäcker att det inte alltid är så.”
”Precis.”
Ren tittade på Sensei.
”Och jag då?”
Sensei Mika tänkte efter.
”Någon kanske lär sig att man inte alltid behöver säga så mycket.”
Yuki började skratta.
”Den personen kan få lite av Rens tystnad. Han har mer än han behöver.”
Ren knuffade försiktigt till henne.
Det hade blivit sent och nu var dojon alldeles tyst. Barnen tog sina saker och gick mot dörren. Yuki var sist. Precis innan hon gick ut stannade hon.
”Sensei?”
”Ja?”
”Vad händer om någon läser vår berättelse och inte tycker om den?”
Sensei Mika funderade en stund.
”Då var den kanske inte berättelsen för just den personen.”
Yuki nickade långsamt.
”Och om någon tycker om den?”
Sensei log.
”Då kanske fyra barn som de aldrig har träffat hjälper dem att våga något de inte vågade förut.”
Yuki stod stilla.
Sedan log hon.
”Det vore faktiskt ganska bra.”
Utanför väntade Ren, Aiko och Haru.
Yuki öppnade dörren på vid gavel.
”Kommer ni?”
”Vi väntar ju på dig”, sa Ren.
Yuki sprang efter dem.
Och dörren gled sakta igen bakom henne. Men någon annanstans kanske en annan dörr just höll på att öppnas.
Att erkänna oro som något naturligt och söka ett orubbligt hjärta.
Att vara modig betyder inte att aldrig vara nervös eller rädd.
Ibland är mod bara att våga ta det första steget fast man ännu inte vet hur det kommer att gå.
Ibland är det att öppna en dörr.
Funder, prata och dela dina tankar
Har du någon gång varit nervös första gången du skulle göra något?
Hur kändes det innan du började - och hur kändes det efteråt?
Finns det någon "dörr" du skulle vilja våga öppna?
Och vad skulle du säga till en kompis som stod utanför och inte riktigt vågade gå in?