På väg till ett internationellt träningsläger pratade jag en gång med en utövare som hade ganska tydliga förväntningar på dagarna framför oss. Han räknade med att bli använd som uke, den som instruktören demonstrerar tekniker på, inför gruppen. Och inte bara någon enstaka gång utan som en av de huvudsakliga personer som instruktören skulle välja. Självuppfattningen var att han hade en särskild relation till instruktören, att han var en av dem som denne tyckte särskilt om att arbeta med.

Jag har sett samma sak många gånger under årens lopp, på olika träningsläger och hos olika människor. Samtidigt ska jag vara försiktig med att döma, för om jag ser tillbaka på min egen träning kan jag känna igen samma behov hos mig själv. Jag har också upplevt känslan av att vara lite extra utvald, kanske någon som andra ser upp till eller som instruktören uppskattar lite mer än andra. Det är trots allt en ganska behaglig känsla att bli sedd och uppskattad och att för en stund få känna sig lite speciell.

Att få vara den utvalde

Det finns något särskilt med att bli utvald av en respekterad lärare inför kanske hundratals andra utövare. Instruktören tittar ut över gruppen, väljer dig och ber dig komma fram. Alla andra sitter kvar och tittar medan du reser dig och går ut på mattan.

Det är lätt att tolka det ögonblicket som att valet säger någonting om vem man är. Han valde mig, alltså måste jag vara duktig. Kanske betyder det att han uppskattar min träning eller tycker att jag har förstått något som andra ännu inte har förstått. Kanske är jag någon som andra ser upp till.

Det behöver inte ens vara en medveten tanke. Ofta är det nog bara en känsla, men den kan ändå vara stark. Vi människor tycker om att bli sedda, uppskattade och bekräftade, och budoutövare är knappast något undantag.

Vi kommer till dojon med olika behov

Människor börjar träna budo av väldigt olika anledningar. Någon söker fysisk träning, någon gemenskap och någon annan vill lära sig självförsvar. En del fascineras av Japan, historia och tradition, medan andra söker självförtroende, identitet eller kanske en plats där de känner att de hör hemma.

Det finns också människor som söker bekräftelse och människor som gärna vill få en position där andra lyssnar på dem. Ibland finns det till och med personer som verkar attraheras av möjligheten att bestämma över eller mästra andra. Ett fåtal tycks i stället mest vilja studera. De tränar hårt och nyfiket, går på djupet och fortsätter år efter år utan att vara särskilt upptagna av vilken position det så småningom kan ge dem. Ironiskt nog är det ofta just sådana personer som med tiden blir så kunniga att andra börjar be dem att undervisa, trots att det kanske aldrig var deras ursprungliga strävan.

De flesta av oss är antagligen en blandning av flera av dessa drivkrafter, och dessutom förändras motiven över tid. Det är inget märkligt med det. Vi är människor långt innan vi är budoutövare. Det intressanta är därför kanske inte vilka behov vi har, utan vad som händer när dessa behov börjar styra vår träning utan att vi själva märker det.

Vem tittar instruktören på?

På stora träningsläger kan det här bli särskilt tydligt. Där finns ofta människor från olika länder, grader och grupperingar, ibland tillsammans med en instruktör som många har rest långt för att träffa. I en sådan miljö är det lätt att börja läsa av sådant som egentligen ligger vid sidan av själva träningen.

Vem hälsade instruktören särskilt varmt på? Vem satt bredvid honom under middagen? Vem fick en personlig korrigering? Vem blev kallad fram? Och kanske framför allt: vilka personer använder instruktören återkommande som uke när han demonstrerar?

Ur sådana observationer kan det växa fram en föreställning om en inre krets, om människor som är lite mer utvalda än alla andra. Utifrån kan det dessutom verka ganska övertygande. Den som återkommande används vid demonstrationer är ofta en erfaren utövare som kan röra sig bra, ta emot tekniker, falla och snabbt anpassa sig till det instruktören gör. Personen ser skicklig ut och blir dessutom synlig inför alla andra.

Det är då lätt att dra slutsatsen att personen måste vara lite speciell. Frågan är om instruktören ser samma sak.

Instruktören kanske försöker göra något helt annat

Efter många år även på den andra sidan, som den som själv undervisar, har jag fått ett annat perspektiv på det här. När jag väljer någon att demonstrera en teknik på tänker jag normalt inte på vem i rummet jag vill uppmärksamma eller ge lite extra status. Jag försöker undervisa och få fram något så tydligt som möjligt, och därför behöver jag någon som hjälper mig att göra just det.

Ibland behöver jag någon stor och ibland någon liten. Vid ett tillfälle kanske en mycket erfaren utövare fungerar bäst, medan en mindre erfaren person vid ett annat tillfälle ger en naturlig reaktion som gör det jag försöker förklara mycket tydligare. Ibland behöver jag någon som kan ta emot ett hårt kast, någon med bra balans eller någon vars rörelser jag känner så väl att vi kan arbeta tillsammans utan att behöva fundera särskilt mycket över samspelet. Och ibland väljer jag helt enkelt den person som råkar befinna sig på rätt plats.

Som instruktör uppskattar man naturligtvis också människor som är lätta att arbeta med. Det behöver inte ha någonting med vänskap att göra. Ett bra samspel gör det enklare att koncentrera sig på det man försöker förmedla. Den som är uke behöver kunna ge tillräckligt bra förutsättningar för att tekniken och principen ska bli synliga, samtidigt som samspelet måste kännas naturligt.

Det kan alltså mycket väl finnas kvaliteter hos den person som återkommande blir vald. Men kvalitet är inte samma sak som status. Från utsidan kan valet se ut som en belöning, medan det från instruktörens perspektiv framför allt kan vara ett pedagogiskt verktyg.

När viljan att bli vald börjar påverka oss

Om jag själv har börjat uppfatta det som viktigt att bli vald händer emellertid något intressant. Jag kanske börjar placera mig där instruktören lätt ser mig eller gör mig lite extra tillgänglig när det verkar vara dags för nästa demonstration. När instruktören tittar ut över gruppen efter en uke kanske jag nästan omärkligt rör mig framåt eller söker ögonkontakt.

Det behöver inte vara särskilt dramatiskt, och antagligen märker ingen annan någonting. Men själv märker jag kanske desto tydligare vad som händer när någon annan blir vald. Ett litet sting av besvikelse dyker upp. Varför valde han honom? Varför inte mig?

Nästa gång placerar jag mig kanske ännu lite bättre. I mer olyckliga fall har jag till och med sett människor försöka positionera sig mellan instruktören och någon annan som de verkar uppfatta som en konkurrent om uppmärksamheten.

Någonstans där har något förändrats. Vi tränar fortfarande budo och gör fortfarande samma tekniker, men en del av vår uppmärksamhet handlar inte längre om det vi försöker lära oss. Den har börjat handla om vår position i gruppen.

Från ”Vad kan jag lära mig?” till ”Hur uppfattas jag?”

Ego förknippas lätt med den högljudda personen som berättar för alla andra hur duktig han är, men jag tror att det oftast visar sig betydligt mer subtilt än så. Det kan vara behovet av att förklara att man egentligen redan förstått när instruktören korrigerar en, eller vanan att börja undervisa sin träningspartner trots att ingen har bett om det. Det kan visa sig genom att man helst söker upp de högst graderade när det är dags att byta partner och undviker nybörjaren, eller genom ett behov av att visa att en annan persons teknik faktiskt inte fungerar på en själv.

Det kan också vara irritationen när någon med lägre grad får mer uppmärksamhet eller den märkliga känslan av att ha blivit förbisedd när man inte får stå längst fram.

Ingen av dessa saker behöver vara särskilt stor i sig, men tillsammans säger de kanske någonting om var vår uppmärksamhet befinner sig. Den avgörande frågan kan nästan omärkligt förflyttas från ”Vad kan jag lära mig här?” till ”Hur uppfattas jag här?”. Det är två väldigt olika sätt att spendera tiden på en träningsmatta.

Konsten att vara uke

Det talas återkommande inom budo om vikten av att vara en bra uke, alltså personen som tar emot tekniken. Ibland missförstås det som att uke bara ska vara följsam och låta instruktören göra vad han eller hon vill, men rollen är betydligt mer kvalificerad än så.

En bra uke behöver ofta vara tekniskt skicklig. Man måste kunna ge en relevant attack, hålla rätt avstånd, reagera naturligt, behålla balansen när det behövs och förlora den när tekniken faktiskt påverkar den. Man behöver kunna falla och skydda sin egen kropp, samtidigt som man inte föregriper det som ska hända eller spelar med på ett sätt som gör demonstrationen oärlig.

Det finns också en mental sida av rollen som jag med tiden har kommit att uppskatta allt mer. Att vara uke innebär att låta sig bli visad på. Man behöver kunna bli kastad, kontrollerad, sparkad eller slagen och ibland acceptera att det gör ont, utan att situationen för den skull förvandlas till en kamp om vem som kan mest. Man behöver kunna ge instruktören en ärlig möjlighet att demonstrera och sin träningspartner en ärlig möjlighet att öva.

Ukes uppgift i det ögonblicket är egentligen inte att själv glänsa, utan att hjälpa något annat att bli synligt. Det är en ganska intressant form av skicklighet, eftersom den på sätt och vis blir bättre ju mindre behov man har av att själv stå i centrum.

Är man i den rollen öppen i sinnet och "beredd på allt" så händer något i kroppen, man skärper till sig och hamnar i "fighting mode". Samspelet med instruktören blir både mer givande och roligt. Som uke upptäcker man då också nya saker.

Det svåraste kan vara att inte vara speciell

Det japanska begreppet shoshin (初心), ”nybörjarens sinne”, passar på många sätt in i den här reflektionen. För mig handlar det inte om att en erfaren utövare ska låtsas vara nybörjare, utan om att försöka behålla något av den öppenhet som nybörjaren ofta har naturligt: insikten om att det fortfarande finns saker man inte har förstått.

Det finns en paradox i detta. När vi börjar träna vet vi att vi inte kan. Efter några år börjar vi kunna en del och efter ytterligare några år kanske andra börjar betrakta oss som kunniga. Vi får grader och titlar, börjar undervisa och människor frågar oss om råd. Någonstans längs den vägen kan det bli allt svårare att säga ”jag vet inte”, att bli korrigerad utan att förklara sig, att misslyckas inför andra eller att upptäcka att någon med betydligt mindre erfarenhet faktiskt har sett någonting som vi själva har missat.

Kanske är det därför förmågan att ibland känna sig som en av alla andra, som en nybörjare, blir viktigare ju mer erfaren man blir. Ju fler yttre tecken vi får på att vi har kommit långt, desto större kan behovet bli av att påminna oss om att själva träningen fortfarande pågår.

Vad hände på träningslägret?

Hur gick det då för personen jag mötte på väg till träningslägret? Han blev använd av instruktören, precis som han hade förväntat sig, men det blev flera andra också. Instruktören hade uppenbarligen flera personer som han kände och fungerade bra tillsammans med, och använde dem vid olika tillfällen och för olika demonstrationer.

Den förväntade särställningen blev därmed kanske inte riktigt så exklusiv som den först hade framstått. Samtidigt är människan skicklig på att anpassa berättelser efter verkligheten, och det gick förstås att tolka även detta som att det fanns en mindre grupp av personer som instruktören föredrog. Den inre kretsen fanns fortfarande, den hade bara blivit lite större.

Men jag tror inte att instruktören såg någon inre krets över huvud taget. Jag tror att han försökte undervisa.

Det är kanske just den skillnaden i perspektiv som jag har funderat mest över under åren. Vi kan lägga väldigt mycket betydelse i en situation som för personen på andra sidan inte alls betyder samma sak. Det gäller naturligtvis lika väl på jobbet och i skolan som på träningen.

Vad händer en vanlig kväll i dojon?

Det är dessutom lätt att tänka att allt detta främst hör hemma på stora internationella träningsläger, där grader, välkända instruktörer och många deltagare gör hierarkier och status mer synliga. Men egentligen tror jag att samma mekanismer går att upptäcka under en helt vanlig kväll i dojon.

Vad känner jag när instruktören ber någon annan demonstrera? Hur reagerar jag när någon med lägre grad får beröm eller lyckas med något som jag själv har svårt för? Vad händer inom mig när instruktören korrigerar mig inför andra? Lyssnar jag, eller börjar jag omedelbart förklara varför jag gjorde som jag gjorde?

Det kan också vara intressant att fundera över vem jag söker upp när det är dags att hitta en träningspartner. Söker jag alltid de mest erfarna eftersom jag tänker att de kan ge mig mest, eller kan jag träna lika engagerat med nybörjaren? Kan jag fortfarande lära mig någonting av en person som har tränat betydligt kortare tid än jag själv? Och om ingen under hela träningspasset lägger särskilt mycket märke till mig, kan träningen ändå vara lika värdefull?

Det här är mycket lättare att se hos andra än hos sig själv. Kanske är det också därför det är värt att fundera över.

Att inte behöva vara så speciell

Jag vet inte om behovet av att vara speciell någonsin försvinner helt, och jag är inte heller säker på att det behöver göra det. Att vilja bli sedd, uppskattad och bekräftad är en del av att vara människa. Budo gör oss inte immuna mot sådana behov, oavsett hur länge vi har tränat eller vilka grader och titlar vi har fått.

Men kanske kan träningen hjälpa oss att bli lite bättre på att känna igen behovet när det dyker upp. Vi behöver inte bekämpa det eller skämmas för det, men vi kan försöka se det för vad det är och sedan återvända till det vi faktiskt kom till dojon för att göra.

Kanske är en riktigt bra uke därför inte den som instruktören alltid väljer, utan den som är lika nöjd när någon annan blir vald. Kanske är den verkligt erfarne utövaren inte den som alltid har ett svar, utan den som fortfarande kan lyssna när någon annan har något att lära ut. Och kanske är ett av tecknen på att vi har kommit någonstans i vår utveckling att frågan ”Ser de andra hur duktig jag är?” gradvis blir mindre viktig än frågan ”Vad kan jag lära mig här?”.

Efter många års träning tror jag att det senare kan vara betydligt svårare än det först låter. Vi ägnar mycket tid åt att lära oss tekniker, förbättra vår timing, utveckla vår kropp och förstå allt mer avancerade delar av vår budo. Samtidigt pågår en annan träning, ibland nästan omärkligt, i hur vi förhåller oss till oss själva och till människorna omkring oss.

Kanske behöver jag inte vara speciell för att min träning ska vara betydelsefull. Kanske behöver jag inte bli vald, sedd eller bekräftad varje gång.

Det kanske räcker att komma till dojon, vara närvarande, hjälpa människorna omkring mig att utvecklas och fortsätta försöka lära mig.

Även när ingen tittar.

龍水